,
,I en lägenhet i Göteborg bodde en man som samlade på
tystnad.
Inte ljud, inte musik — tystnad. Specifika tystnader, var och en i
sin egen lilla glasburk märkt med etikett: Skogen efter ett
snöfall, 2003. Havet en sekund innan en våg bryter. Det
ögonblicket innan ett barn skrattar.
Han hette Bertil och arbetade som ljudtekniker på dagarna,
omgiven av buller. På kvällarna öppnade han sina burkar en i
taget och lyssnade.
En granne knackade en kväll på dörren — en ung kvinna med
trötta ögon. Hon hade hört att han hade "något speciellt" och
undrade om hon fick komma in.
Bertil tvekade. Ingen hade sett samlingen förut.
Han lät henne in.
Hon gick längs hyllorna och läste etiketterna tyst. Till slut
stannade hon vid en liten blå burk: Tystnaden mellan två
människor som precis förstått att de älskar varandra.
«Kan jag...?» frågade hon.
Han nickade.
Hon öppnade locket. Inget hördes — men hennes ansikte
förändrades. Något mjuknade.
De satt sedan länge i köket och drack te utan att säga mycket.
Det behövdes inte.
Bertil märkte att han glömt att göra anteckningar om kvällen.
Det var första gången på tjugo år.
, I en lägenhet i Göteborg bodde en man som samlade på
tystnad.
Inte ljud, inte musik — tystnad. Specifika tystnader, var och en i
sin egen lilla glasburk märkt med etikett: Skogen efter ett
snöfall, 2003. Havet en sekund innan en våg bryter. Det
ögonblicket innan ett barn skrattar.
Han hette Bertil och arbetade som ljudtekniker på dagarna,
omgiven av buller. På kvällarna öppnade han sina burkar en i
taget och lyssnade.
En granne knackade en kväll på dörren — en ung kvinna med
trötta ögon. Hon hade hört att han hade "något speciellt" och
undrade om hon fick komma in.
Bertil tvekade. Ingen hade sett samlingen förut.
Han lät henne in.
Hon gick längs hyllorna och läste etiketterna tyst. Till slut
stannade hon vid en liten blå burk: Tystnaden mellan två
människor som precis förstått att de älskar varandra.
«Kan jag...?» frågade hon.
Han nickade.
Hon öppnade locket. Inget hördes — men hennes ansikte
förändrades. Något mjuknade.
De satt sedan länge i köket och drack te utan att säga mycket.
Det behövdes inte.
Bertil märkte att han glömt att göra anteckningar om kvällen.
Det var första gången på tjugo år.
,I en lägenhet i Göteborg bodde en man som samlade på
tystnad.
Inte ljud, inte musik — tystnad. Specifika tystnader, var och en i
sin egen lilla glasburk märkt med etikett: Skogen efter ett
snöfall, 2003. Havet en sekund innan en våg bryter. Det
ögonblicket innan ett barn skrattar.
Han hette Bertil och arbetade som ljudtekniker på dagarna,
omgiven av buller. På kvällarna öppnade han sina burkar en i
taget och lyssnade.
En granne knackade en kväll på dörren — en ung kvinna med
trötta ögon. Hon hade hört att han hade "något speciellt" och
undrade om hon fick komma in.
Bertil tvekade. Ingen hade sett samlingen förut.
Han lät henne in.
Hon gick längs hyllorna och läste etiketterna tyst. Till slut
stannade hon vid en liten blå burk: Tystnaden mellan två
människor som precis förstått att de älskar varandra.
«Kan jag...?» frågade hon.
Han nickade.
Hon öppnade locket. Inget hördes — men hennes ansikte
förändrades. Något mjuknade.
De satt sedan länge i köket och drack te utan att säga mycket.
Det behövdes inte.
Bertil märkte att han glömt att göra anteckningar om kvällen.
Det var första gången på tjugo år.
, I en lägenhet i Göteborg bodde en man som samlade på
tystnad.
Inte ljud, inte musik — tystnad. Specifika tystnader, var och en i
sin egen lilla glasburk märkt med etikett: Skogen efter ett
snöfall, 2003. Havet en sekund innan en våg bryter. Det
ögonblicket innan ett barn skrattar.
Han hette Bertil och arbetade som ljudtekniker på dagarna,
omgiven av buller. På kvällarna öppnade han sina burkar en i
taget och lyssnade.
En granne knackade en kväll på dörren — en ung kvinna med
trötta ögon. Hon hade hört att han hade "något speciellt" och
undrade om hon fick komma in.
Bertil tvekade. Ingen hade sett samlingen förut.
Han lät henne in.
Hon gick längs hyllorna och läste etiketterna tyst. Till slut
stannade hon vid en liten blå burk: Tystnaden mellan två
människor som precis förstått att de älskar varandra.
«Kan jag...?» frågade hon.
Han nickade.
Hon öppnade locket. Inget hördes — men hennes ansikte
förändrades. Något mjuknade.
De satt sedan länge i köket och drack te utan att säga mycket.
Det behövdes inte.
Bertil märkte att han glömt att göra anteckningar om kvällen.
Det var första gången på tjugo år.
